fbpx
Om jag vill gå ner i vikt, betyder det att jag inte accepterar mig själv? Om jag accepterar mig själv betyder det att jag ger upp då? Eller är det så att jag MÅSTE acceptera mig själv innan jag kan gå ner i vikt? Ja, det finns många aspekter på det här med själv/kropps-acceptans och viktminskning. Igår gjorde jag en Facebook Live sändning då jag försökte reda ut det jag hör om ämnet och mina egna tankar. Jag sammanfattar i stora drag nedanför videon, som du kan titta på här:

Sammanfattning:

Det tycks finnas 4 olika förhållningssätt till själv/kropps-acceptans och viktminskning eller övervikt. Det är i alla fall vad jag plockat upp genom att läsa och lyssna på olika perspektiv. De är i stora drag följande:

1. Självacceptans vs. den sociala normen

Det finns ett kulturellt samhällsideal som vill normalisera en väldigt snäv mall. Det är en destruktiv, extern press som handlar om andras åsikter om att man inte är “rätt” och inte är “nog”. Jag anser att här behöver vi en “ny normal” som är flexibel, flytande, allomfattande och 100% accepterande av både oss själva och alla omkring oss.

2. Självacceptans vs. skuldbeläggning

Det här förhållningssättet innebär att allt annat än 100% själv/kroppsacceptans är att skuldbelägga. Det innebär i förlängningen att alla försök till att gå ner i vikt eller på något vis vilja se en förändring i ens kropp är ett felsteg. I min erfarenhet så ligger ofta en djup smärta till grund för det här förhållningssättet. Det är när man har försökt ALLT och misslyckats, så kapitulerar man helt enkelt och försöker att till 100% gilla läget som det är. Allt väl, OM man nu mår prima på alla sätt. MEN, om det innebär att man ignorerar det som gnager på insidan, och man faktiskt inte mår särskilt bra, då blir det fel. Det blir en sorts själv-påtvingad acceptans, som ett försvar mot det man inte klarat att få ordning på – som maten och vikten – trots otaliga försök.

3. Självacceptans vs. att ge upp

Och så finns det de som vägrar självacceptans. Tanken är att acceptans innebär att helt ge upp – och DET är inte acceptabelt. Man är rädd att man helt ska släppa taget och sjunka djupare in i skadligt beteende och att siffran på vågen ska stiga radikalt. En underliggande föreställning till det här motståndet är att tro att det måste till höga krav och hårda bud för att mentalt piska oss till lydnad. Alltså att följa regler, göra rätt och det som vi vet vi borde. Vi har kriminaliserat barnaga och djurplågeri, men det är fri jakt på oss själva i våra egna huvuden! Vi kan låta den verbala piskan vina och orsaka skada bäst vi vill, och idén här är att det krävs för att hålla oss i schack, annars är vi rädda att helt tappa kontrollen och fotfästet.

4. Självacceptans som förutsättning för förändring

Som motsats till 3:an här ovan, så florerar en ihärdig idé om att vi MÅSTE acceptera och älska oss själva, annars kommer vi ALDRIG att kunna ändra på någonting. Den här idén blir en farlig fälla för dom som har svårt med självacceptansen, och att gå så långt som att älska sig själv, kan kännas väldigt väldigt avlägset. Slutsatsen när man inte klarar av att älska sig själv, blir lätt att ge upp, och på det viset riskera att sjunka ännu djupare in i destruktiva mönster. Men jag tror inte på det här. Visst, jag tror det underlättar, men det är ingen förutsättning. Däremot tror jag att det är väldigt svårt att skapa positiv förändring om man har ett djupt självförakt. Det går att jobba sig ur det. Viktigare är hoppet, längtan och viljan. De räcker en bra bit på vägen mot en förbättring. Sluttankar Det hjälper att vara kärleksfull mot sig själv och inse sitt egenvärde när man börjar en förändringsprocess, men det är ingen förutsättning. Viljan, den är en förutsättning, men hur du känner inför och om dig själv, det kan vi jobba på. Man måste inte gilla läget för att acceptera faktum. Och att acceptera faktum innebär inte att du kommer ge upp. Att ärligt och sårbart erkänna och “acceptera” nuläget, kan istället bli en katalysator som tar dig framåt. Den djupare acceptansen och kärleken till oss själva, den kommer med tiden. När du gör en förändring i små steg, så bygger du självförtroendet. Det kommer påverka din självbild positivt och i slutändan din självkänsla. Det är i den goda självkänslan som acceptansen härbärgerar. Oavsett din utgångspunkt, så kan du komma dit. Det är jag helt övertygad om.