fbpx

Och vad vi kan göra åt det.

Skämt åsido.

Att vara mänsklig, vad innebär det?

Det har två innebörder, den ena är att vi inte är perfekta, utan som ordspråket säger så är det mänskligt att fela. Men vi tänker också ofta på det i behandlingen av djur och andra människor. Att vi ska bemöta och behandla andra mänskligt, med respekt, för sitt egenvärde, bara för att de finns och är levande varelser.

Det gäller människor och djur i allmänhet, och de som begått något brott eller annan överträdelse i synnerhet.

Vad händer då när vi själva begår ett “brott” mot vår egen ambition och målsättning?

När det handlar om vanor och livsstilsförändring, ja, då blir de allra flesta av oss riktigt otäckt elaka mot oss själva.

Medan vi förstår att andra gör bättre ifrån sig om de uppmuntras och får konstruktiv kritik, så har vi svårt att applicera den förståelsen på vår egen erfarenhet. Istället öser vi skarp kritik och fördömer oss själva. Vi lämnar sakligheten åt sidan och går till hänsynslösa personangrepp. Kontentan av kritiken är ofta att vi inte bara gör fel, vi ÄR fel. 

Har du prövat att säga högt de tankar du tänker efter att du “misslyckats” med att göra de där hälsosamma valen? När du ätit mer än du mår bra av? När du inte hållit det du föresatt dig?

Pröva.

Fundera sedan på hur du skulle uttrycka dig, tveklöst mer medmänskligt, till någon annan som jobbade på samma förändring och “misslyckades”, precis som du. Vänd sedan den inställningen mot dig själv, och känn hur det lättar.

Du får lov att vara mänsklig – att fela, falla och fumla. Att ge dig själv den tillåtelsen innebär inte att du ger upp, utan snarare att du öppnar upp för att ta lärdom av erfarenheten. Du, liksom jag, och alla andra människor, lyckas bättre med uppmuntran och konstruktiv kritik.

Fördömanden och självförakt håller oss fast i gamla mönster; medmänsklighet och nyfikenhet gör förändring både möjlig och sannolik.

Men hur gör man då? Att ändra år av hård självkritik till “självmedmänsklighet” är inte enkelt och faller sig inte särskilt naturligt. Därför är det bra med ett verktyg att ta till hands när det behövs, och just i detta fallet behövs reflektion.

Ställ dig frågor om vad som hände, vad hände innan och hur du kan göra annorlunda framöver. Det är viktigt att du antingen skriver ner dina tankar eller pratar högt med någon om dom. Att enbart gå igenom frågorna som en intern tanke-övning är inte alls lika kraftfullt. När vi uttrycker oss på papper eller genom att prata så hör vi oss själva på ett helt annat sätt och insikterna kommer lättare och är oftare mer, ja, insiktsfulla.

Bara härom dagen så befann jag mig i en situation där jag valde att äta mat jag normalt väljer att avstå ifrån. Triggermat. Jag mådde inte helt bra efteråt, och för att undvika att det eskalerade, och istället försäkra mig om att lära mig av situationen, så gjorde jag en sådan här reflektion.

Jag har tagit bilder direkt in i min dagbok så att du kan se hur en sådan här övning kan se ut. Det är inte särskilt svårt eller krångligt. Vad man behöver är en vilja att vara helt ärlig med sig själv, och så behöver man sätta av några minuter och faktiskt göra det. Efteråt är det lättare att släppa det som inte blev som man ville och lära sig inför nästa gång.

Vill du se hur övningen såg ut för mig denna gången så får du tillgång till dagboksanteckningarna genom att fylla i namn och email nedan. Därifrån kan du också klicka dig vidare till en PDF med de 9 frågorna som du kan använda som referens nästa gång du behöver hjälp att visa “självmedmänsklighet”.